Till barnen i Kosovo
Barnen behöver fly.
Bort från allt.
Från sitt hem och sina saker.
Man hotar dem.
Att man dödar dem om dem inte går.
De bränner upp husen.
Man släpper flygbomber.
För att man vill skrämma allt folk.
Barn behöver värme och kärlek.
Det är inte bra att dem behöver fly hela tiden.
Att dem ska behöva vara rädda hela tiden.
Dem blir bortjagade hela tiden.
Dem har inte tillräckligt med pengar till mat, mediciner och kläder.
Folk dör.
De gamla måste man ta på ryggarna.
För att få bort dem.
Man måste bära barnen.
Dem orkar inte gå så långt.
Dem behöver mera pengar.
Dem vill bo kvar i sina hus.
De behöver lugn och ro.
Inte bli bortjagade hela tiden.
Skull ni vilja lämna allt ni har och fly hela tiden.
Aldrig känna er trygga.
Nej, det vill ni nog inte.
Men tänk, det vill inte dem heller göra.
De vill känna sig lika trygga och fria som oss.
Vi har en väldig tur.
Att vi inte måste fly.
Att vi inte blir bortjagade.
Tänk er hur det skulle kännas om ni blev bortjagade från era hus.
Tänk efter.
Det är skrämmande.
/Sanna, 10 år.
Hittade mina gamla dikter häromdagen och detta är en av dem. Uppenbarligen var jag väldigt mogen och allvarlig redan som tio-åring.
