Massa underbara människor som jag saknar!

Ganska ofta så funderar jag över hur livet blev som det blev och hur livet kommer bli i framtiden. På såna frågor finns inte direkt några självklara eller enkla svar. Ibland när jag funderar så börjar jag känna mig lite ensam. Jag vet ju att jag egentligen inte är det, men ändå så rår jag inte för det som jag känner.

Livet är ganska lustigt ibland. När tiden på Wendelsberg började närma sig sitt slut, så visste jag inte vart jag ville ta vägen eller vad jag ville göra med mitt liv. Tillslut bestämde jag mig för att flytta hem till min familj igen. Anledningen till det var främst att jag ville umgås med och bo nära mina nära och kära igen, min familj och mina vänner. Men nu när jag är tillbaka i Frövi, så inser jag att ganska många vänner har flyttat härifrån.

• Malin var nog den egentliga anledningen till att jag flyttade hem till Frövi igen. Jag ville vara nära henne och stötta henne genom livet. Hon var min bästa vän och därför ville jag finns här för henne. Men saker och ting förändras och nu har vi inte haft någon kontakt med varandra på flera månader.
• Moa har flyttat till Ljungskile för att gå i bibelskola och kommer i december åka till Kina för att stanna där i tre månader!
• Anna har flyttat ner till Göteborg för att plugga och kommer vara där åtminstone ett år.
• Patrik har flyttat till USA för att plugga och kommer vara där de närmaste fem åren.
• Hannah kommer i november att flytta till Norge för att jobba som barnflicka i en familj och kommer stanna där till sommaren.
• De forna projektbildarna är utspridda runt om i Sverige. Vissa har jag inte ens kontakt med längre och det känns väldigt konstigt, eftersom att vi var så nära varandra i ett år.
• Lisa hör ju egentligen till punkten ovanför, men eftersom att hon var den som jag umgicks mest med från klassen så får hon en egen punkt. Vi har gått ifrån att bo en korridorr ifrån varandra och umgås jämt till att bo flera timmar ifrån varandra och bara ha lite sms- lr msnkontakt ibland.
• Amanda bor än så länge kvar i Frövi, men det märks tydligt att hon är påväg. Hon kommer troligtvis att flytta till Danmark för att få vara med sin älskade. Men innan dess verkar hon vara påväg till antingen Stockholm eller Göteborg, för att studera.

Jag är väldigt stolt och glad över att ha/haft dessa underbara människor i mitt liv och också över att de vet vad de vill göra med livet. De uppfyller sina drömmar och det på ett underbart sätt! Men samtidigt är jag lite avundsjuk. För här står jag kvar och jag har inte en aning om vad jag vill vara med livet.

Ibland saknar jag bara alla dessa underbara människor och vill ha dem nära mig igen!

Back to school

På måndag börjar jag studera igen. Vet inte om alla vet om det, men då börjar jag iaf en deltids- och distansutbildning. Det är Tollare Folkhögskola som håller i den och utbildningen heter Journalistik för nätet.

Det var länge ganska oklart om jag skulle börja på den alls. Det var många saker som spelade in och mycket som var tvunget att klaffa. Jag funderade och grubblade mycket över hur jag skulle göra och ångrade mig hela tiden. Det är svårt att fatta beslut inför framtiden och jag ville vara säker på att jag gjorde det rätta valet.

Mycket handlade om ekonomi. Eftersom att det bara är på distans, så får jag inte så mycket pengar från CSN i studiestöd. Därför var jag tvungen att få tag på ett jobb eller att ta studielån för att klara av utbildningen ekonomiskt. Och om jag bestämde mig för att börja plugga, så skulle det ju dröja åtminstone ett år till tills jag kan flytta hemifrån. Så vad ville jag egentligen och vad var viktigast? Tillslut fattade jag ett beslut iaf.

Jag älskar att skriva och har länge funderat på att bli journalist. Den här utbildningen kändes som ett perfekt sätt att prova på hur det är och se om jag har det som krävs. Jag bestämde mig för att pengar inte ska få hindra mina drömmar. Så jag tackade ja till skolan och ansökte om studielån för att klara av det ekonomiskt.

Ett beslut som jag började ångra när jag för några veckor sedan fick den första skrivuppgiften skickad till mig via mail. Den första uppgiften är att göra en intervju av oss själva och detta ska vara på cirka 2000-3000 tecken. Där man i ingressen (inledningen av texten) ska berätta något intressant eller tom oväntat om en.

När jag såg uppgiften så började jag verkligen fundera över vad jag har gett mig in i och över om jag verkligen kommer klara av det. Vad finns det för intressant och oväntat att berätta om mig? Och jag vet ju inte ens hur man skriver en intervju och nu ska jag intervjua mig själv? Om jag tycker att första uppgiften är svår, så hur ska jag då klara av resten av uppgifterna? Det lär ju inte direkt bli lättare!

Så vad tusan håller jag på med och hur kunde jag välja så fel?

Men för några dagar sedan så började jag fundera på vad jag har gjort tidigare i mitt liv, vad jag har varit med om och hur mycket det har påverkat mig och det på många plan. Jag har växt på alla sätt. Jag har älskat och jag har förlorat. Jag har trots min rädsla att synas: stått inför människor och både sjungit solo och hållit i Så ska det låta. Jag har för tusan hoppat bungeyjump! Jag har flyttat ensam både till Danmark och till Mölnlycke. Jag har tagit avstånd från alkohol och andra droger och därmed gjort mig själv till en förebild. Jag har stått på mig och inte låtit andra göra det.

Dessa och många andra saker har gjort mig till den jag idag är! Jag har växt och jag kommer att fortsätta växa för allt som jag är med om. Visst, resultatet av de olika sakerna har kanske inte alltid varit tip top. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag alltid har gjort det bästa av situationen, av det jag har och det är ju det enda som man kan göra. Jag har utmanat mig själv på så många olika sätt och jag kommer fortsätta att göra det!

Så självklart kommer jag klara av att skriva en intervju om mig själv och det finns hur mycket som helst att berätta. Man skulle kunna skriva en hel bok om mig och då är jag ändå bara 21 år! Kanske blir intervjun bra och kanske blir den dålig, men vad spelar det egentligen för roll? Det är ju bara första skoluppgiften!  Tanken är ju inte att den ska vara perfekt, för varför skulle man då gå resten av utbildningen? Man har alltid något att lära och det är precis vad jag tänker göra!

”If I fail, if I succeed
At least I’ll live as I believe”

Hjälp mig!!!

 Jag eftersöker goda råd! Vad ska jag göra med håret?! Bara toppa det, färga det i någon fin färg, permanenta eller kanske klippa det riktigt kort igen?

Vad säger folket?

Tänk va tiden går fort!

Idag är det ett år sedan jag flyttade till Mölnlycke och därmed är det imorgon ett år sedan jag började i Projektbildaren. Jag tycker att det är helt otroligt va fort tiden går! Jag minns ju fortfarande precis hur det kändes för ett år sedan.

När jag tänker tillbaka på det senaste året så är det med massor med känslor i kroppen. Både bra och dåliga. Det fanns flera tillfällen då jag funderade på att hoppa av skolan. Då jag bara ville ge upp. Då allting kändes jobbigt. Tusen gånger tvekade jag.

Men idag är jag så glad över att jag inte gjorde det! Året på Wendelsberg var verkligen det bästa året i mitt liv! Jag är så glad och tacksam för allt som jag fick vara med om, för alla underbara människor och för alla underbara minnen. Jag kommer aldrig glömma det! Jag utvecklades något enormt på Wendelsberg och jag kommer alltid bära med mig det. Ibland känns det som att jag ser på saker och ting på ett helt annat sätt efter utbildning och så kan det nog vara i vissa fall.

Undra hur livet ser ut om ett år?

Ett tips: Om ni någon gång får chansen att besöka Wendelsberg, så tveka inte! Det är så sjukt vackert och underbart där!!

Framtiden del 1 – Kärlek

Jag tänker ganska mycket på framtiden just nu och då i alla möjliga former. Något som jag tror är ganska naturligt i min ålder. Men jag tänkte ta och  avverka de flesta av ämnena i bloggen och som ni ser i rubriken, så startar jag med att idag skriva lite om kärlek.

Jag har funderat ganska mycket på kärlek och det då i ett framtidsperspektiv. Mycket över hur man ska hitta den rätta och hur man ska få det att hålla. Tänker också mycket på kärlek och värderingar. Måste man ha samma värderingar eller ej?

Jag tror att anledningen till att jag tänker på just de sakerna är att jag faktiskt är nykterist. Jag har tagit ställning och det för en sak som inte så jättemånga gör. Det kryllar ju inte direkt av nykterister. Det blir fler, men det är fortfarande alldeles för få. Så sannolikheten att jag ska hitta den rätta och det då bland nykteristerna borde ju vara ganska liten. Så därför funderar jag ganska mycket över hur mycket som värderingar egentligen spelar in..

Men jag tror inte att det viktigaste är att man delar samma värderingar, utan att man kan respektera och förstå varandra ställningstagande och åsikter. Visst, kanske det kan göra förhållandet lättar om man tycker samma saker, men samtidigt kan det nog vara bra att vara lite olika. Jag tror att om man hittar den rätta, så gör man allt för att det ska funka. Även om man inte tycker precis likadant om allt!

Det är ju inte direkt så att jag ser ner på eller tycker sämre om folk som dricker. Alla måste ju göra sina egna val. Att vara nykter är för mig en självklarhet och ett val som jag har gjort. Jag förstår att inte alla håller med eller gör samma val. Men jag tycker inte att det borde vara något som påverkar mitt kärleksliv. Jag måste ju kunna leta bland alla och inte bara begränsa mig till en liten del. Den rätta borde kunna acceptera och förstå mig och jag borde kunna göra samma sak för honom.

Synpunkter och åsikter?

Jag firar snart 3 år som singel. Snacka om att tiden går fort!!

Åter från Paradiset

I lördags kom jag tillbaka från Paradiset. Gud va jag älskar Åland! Vi hade en alldeles underbar och fantastisk vecka! Vädret var vackert och livet kändes perfekt. Veckan då vi åker till Åland är verkligen den bästa veckan på hela året. Det är något som jag längtar, drömmer och väntar på.

Det är så vackert på Åland. Det går inte ens att försöka att beskriva med ord och även fast jag tog flera hundra bilder, så beskriver de inte ens en bråkdel av hur det verkligen är. Man måste se det med sina egna ögon och det är inte ens säkert att man förstår allting då.

Jag älskar och trivs så mycket på Åland att jag under veckan gick och funderade på att flytta dit. Tänk att få bo i Paradiset! Men jag är lite orolig för att själva grejen ska bli förstörd. Om man bor där så blir det ju ens vardag och inte brukar man alltid tycka att ens vardag är ett paradis. Risken finns att man inte kommer se allt det underbara då. Man blir så lätt hemmablind. Man längtar sig bort, även fast att man har det alldeles underbart och vackert redan. Men man ser liksom inte det. Jag vill inte att det ska bli så med Åland.

Jag tror att det är ett ganska stort problem för mig. Jag vill så mycket, så många olika saker och helst ska allting hända på samma gång. Men sen ändrar jag mig fort och därför vet jag aldrig vad jag vill, tycker eller ska göra. För i typ samma sekund som jag har bestämt mig, så ändrar jag mig igen. Det ställer till det för mig just nu. För jag vet inte riktigt hur jag ska planera framtiden. Visst man behöver inte planera för resten av livet nu. Det är klart att man kommer ändra sig. Men det vore ju skönt att ha någon koll iaf..

Igår var jag och hälsade på hos Christina, imorgon åker jag till Moa och stannar där en natt och på torsdag ska jag träffa Anna. Det känns skönt att umgås med folk som betyder mycket för mig och få lite perspektiv på tillvaron.

Ska försöka slänga iväg några jobbansökningar med, men det är svårt när jag inte riktigt vet vad jag vill. Men det är ju bättre att börja någonstans än att inte börja alls!

Ciao!

Paradiset

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera bloggen den senaste tiden. Eller dålig räcker ju inte ens till. Jag har varit värdelös på att göra det. Har inte skrivit ett enda inlägg sedan jag flyttade hem igen och det är snart två månader sedan. Det är verkligen inte bra. Men jag lovar att bättra mig! Men det får bli när jag har kommit hem igen.

Inatt, runt klockan 02, så påbörjar jag årets resa till paradiset (Åland). Jag kommer vara borta en vecka och kommer därmed åter nästa lördag. Jag har längtat som en tok och nu är det äntligen dags att få återse paradiset igen. Det känns underbart! Ser fram emot det och tänker ha den bästa veckan på hela året!

Nu drar jag till paradiset och kommer åter om en vecka! Hoppas att alla får en lika bra vecka som jag tänker ha! Ciao!!

Frövidagen 2009

”Det kan ha varit jobbigt att möta en gammal kärlek. Nu kan du äntligen gå vidare här i livet.”

Så stod det i mitt horoskop i lördags. Kunde det bli mer klockrent?! Så jäkla grymt! Dock var det inte direkt jobbigt. Det kändes bara lite konstigt. Men nu har jag mött det förflutna och är förhoppningsvis reda att flytta hem igen och det utan oro för att jag ska springa på honom. Livet går ju vidare och man måste leva för stunden. Det som hände för länge sedan lämnar man ju bakom sig.

Helgen i Frövi och Frövidagen då speciellt var väldigt bra. Väldigt vackert väder, mycket folk och bra musik. Det kunde inte bli bättre. Tyvärr brände jag sönder mig i år igen, men det är smällar som man får ta. Förhoppningsvis lärde jag mig något av det iaf.

På fredag slutar skolan och då går flyttlasset hem till Frövi med. Sen får vi helt enkelt se vad som händer!

Hela livet ligger framför mig!

Seperationsångest och Gotland

Imorgon klockan 6.35 lyfter jag från Landvetter. Jag byter plan på Arlanda för att sedan landa på slutdestinationen Visby, Gotland. Där ska jag befinna mig till på fredag, då det är dags att göra samma sak fast omvänt.

Just nu känns hela grejen ganska jobbig. Hade hellre stannat hemma. Har en sjuk resfeber. Är övertyga om att allting kommer gå dåligt. Att väskan väger för mycket eller att vi kommer bli fast på Arlanda och missa flyget. Jag vet att allting kommer att ordna sig på bästa sätt, men just nu hjälper inte det.

Jag vet inte riktigt varför det känns så jobbigt. Känns som att jag har världens seperationsångest. Det beror kanske på att jag har haft en ganska tuff vecka full av insikter. Det känns så konstigt att jag ska befinna mig på Gotland i flera dagar. Allting kommer bli så nytt och jag har inte riktigt en aning om vad som kommer hända. Det känns ganska läskigt.

Just nu gäller det att ta ett andetag i taget..

I onsdags insåg jag helt plötsligt att skolan snart är slut och vad det innebär. Jag förstod att det är dags att flytta och överge allt som har varit mitt hem och min trygghet i ett år. Alla människor som har funnits här i ett år, som har varit min trygghet och som jag har gjort allt tillsammans, måste jag helt plötsligt lämna bakom mig. Jag vet att jag inte kommer ha kontakt med alla. Det känns så sorgligt och jobbigt.

Jag kommer att flytta hem till Frövi och försöka återvända till det livet. Men grejen är att jag har förlorat ett år med dem. De har inte en aning om vad som egentligen har hänt på skolan och vad jag varit med om. Det kommer bli så konstigt allting.

Jag vill bara stanna tiden!

Idag är det min födelsedag!

Jag brukar alltid gilla att fylla år, men i år startade dagen med tårar. Jag var vaken vid midnatt när min födelsedag började och då grät jag en skvätt för att det kändes så jobbigt. Det är första året som jag inte får fira hemma på Forsbo med familj, släkt och vänner. Det kändes så otroligt hemskt!

Tårarna fortsatte på morgonen när jag öppnade paketet hemifrån och läste brevet som mamma hade skrivit. Det var så fint och jag saknade dem så sjukt mycket. Jag kollade faktiskt upp tågen, för att se om jag kunde rymma hem och få vara med dem ändå. Men jag insåg fort att jag inte har råd med det och att det inte vore så smart.

Dagen fortsatte i sin dvala. För första gången någonsin så ville jag bara att dagen skulle ta slut. Jag vill inte fylla år. Jag vill inte vara här utan min familj. Ännu hemskare kändes det när jag tänkte på att jag inte kommer få träffa dem förrän den 29 maj. Det är ju sjukt lång tid kvar!

MEN, dagen ändrades. Till klockan 18 hade jag utlyst födelsedagsfika. Jag hade bakat tio olika sorters goda grejer, som jag tänkte bjuda på. Det är väldigt många saker. Tess kom på den härliga ideen att vi skulle sitta ut. Så vi samlades ute cirka 12-13 personer, satt på filtar och fikade. Det var så sjukt mysigt och underbart! Är så glad att folk kom för att fira mig och bara hängde. Vi kom nyss in, så vi var ute cirka 2 och en halv timme.

Jag fick den mest underbara och genomtänkta födelsedagspresenten av Lisa, Markus och Alexander. De hade sytt elefantbyxor åt mig! Precis såna som Jonas Gardell brukar ha när han uppträder. Jag blev så otroligt glad. Det betyder ju att de verkligen har tänkt och kommit på någonting som passar mig. Så grymt genomtänkt!

Dagen började inte så bra, men den slutade desto bättre. Jag saknar fortfarande min familj och det känns jobbigt att de inte fanns här på min stora dag. Jag vill inte vänta till den 29 maj för att träffa dem! Men dagen blev ändå bra. Det fanns folk här på skolan som bryr sig om mig och som tog sig tid för att vara med mig. Det värmer så otroligt mycket!

Tack så mycket för alla gratulationer och alla som har förgyllt min dag!

Nu ska jag avsluta kvällen med att se den första semifinalen till ESC.

Over and out!